För en vecka sedan gick min älskade farmor bort. Det finns inte ord för hur det känns, men om jag bortser från mina egoistiska känslor är det i alla fall en lättnad att farmor inte längre behöver ligga som hon gjorde mot slutet.
Jag och T hann nätt och jämnt tillbaka från vår weekend i Göteborg (återkommer till denna i ett annat inlägg) när jag nåddes av beskedet att farmor blivit väldigt sjuk och fått åka in till sjukhuset akut. På fredagen satte jag mig så på flyget ned och under helgen umgicks jag med familjen och satt vid farmors sida fram till dess att hon lämnade oss 08.12 på söndagen.
Måndag till onsdag var jag hemma från jobbet − det kändes lite, lite lättare att vara i sin bubbla hemma/inne där tiden fortfarande kunde stå stilla och jag kunde stänga ute och förneka den grymma verkligheten. Det kändes minst sagt jobbigt att möta omvärlden och inse att allt fortgår som om inget hänt (medan allt stannat upp och vänts upp och ned för en annan), dock med den skillnaden att världen nu var en lite sämre plats utan henne och farfar (finaste farfar lämnade oss förra året).
På torsdagen var jag tillbaka på jobbet och det kändes faktiskt lite lättare att "fungera normalt" när vi efter lunch nåddes av ett härligt glädjande besked. Nämligen det att vi med Tomas Tranströmer tog hem Nobelpriset i litteratur! Det är så välförtjänt och på tiden att han får priset och det var en historisk dag på jobbet som jag är glad att jag fått vara med om. Tänk att man kan känna glädje och upprymdhet mitt i sin sorg och saknad! Verkligen skumt, men också hoppfullt. Det gick ju bara inte annat än att dras med i glädjeyran bland kollegorna och känna den magiska stämningen i att få vara med om detta och allt det innebär för förlaget. Ganska fantastiskt. Förutom att det var otroligt roligt att just Tranströmer tog hem priset (som svensk och någon man faktiskt känner till, vilket inte alltid är fallet i dessa sammanhang), så hjälpte det mig också att känna tillvaron som lite gladare igen och mindre tung. Så tack, Tomas Tranströmer!
Så här glada blev vi på jobbet.
Bloggtystnaden den senaste tiden beror alltså till stor del på vad jag nämnt ovan, men de hektiska veckorna före Bokmässan i Göteborg är förstås också bidragande. Det var många långa dagar på jobbet kan sägas. Så, det var en liten bakgrund till och ursäkt för tystnaden här. Tystnaden som jag nu ska försöka bryta lite mer regelbundet igen. :)
Ta hand om varandra och ha nu en fortsatt fin söndag i höstvädret!
foto: lånat från Tomas Tranströmers beundrarsida på Facebook
2 kommentarer:
Jättetråkigt att höra om din farmor! Min mormor gick bort i vintras och det tog hårt på mig. Det är svårt att förstå att någon som alltid funnits där för en plötsligt är borta för evigt. Man får försöka att minnas och vara glad för alla de åren man fick tillsammans och bevara minnena. Tänker på dig! Kram
Tack snälla för omtanken - det värmer. Beklagar din förlust också. Visst är det tufft?! Det är hårt att ha förlorat de som, just som du säger, alltid funnits där för en. Slutet på en era är ett faktum och den fasta punkt jag alltid haft i dem (i en annars svajig uppväxt) är borta. Men man får försöka hålla dem nära sig genom att minnas allt det man fått tillsammans, alla fina år. :) Hoppas du också har många varma, fina minnen att luta dig mot. :)
Kram kram
Skicka en kommentar