Tärningsspelaren av Luke Rhinehart är boken jag länge hade varit sugen på att läsa − upplägget var ju som gjort för lässuccé i mina öron. En man som lever sitt liv med hjälp av en tärning, som har tröttnat på sitt enformiga liv och börjar ge en tärning makt att bestämma vilka val han ska göra. Han bestämmer sex alternativ till vad han kan göra eller hur han ska agera i olika situationer och sen gör han det som tärningen visar ...
Som sagt, upplägget hade onekligen potential att bli succé. Det lät riktigt lovande, men dessvärre var det allt annat än succé för mig. Besvikelsen blev total. Vi hade den som bokcirkelbok och jag minns att jag kämpade med att över huvudtaget kunna slutföra boken. Den föll mig bara inte alls i smaken. Det fanns inga igenkänningsaspekter, vare sig i miljö eller hos någon av karaktärerna. En bok kan ju för all del vara läsvärd utan att man kan relatera till något av detta, men en sådan bok var inte denna. Uppenbarligen missar jag något som andra tycker är briljant, men jag kan inte ens "se" att den skulle vara ett skickligt verk, en litterär sensation, eller att ett grymt författarskap skulle inhysas inom dess pärmar. Jag ser inget sådant alls. Om jag ser något så är det bortslösad tid.
Läs mer om utmaningen här.
Läs mer om utmaningen här.
2 kommentarer:
Jag gillade den i början men vet att jag blev enormt trött på den ju längre jag kom. Det var länge sen nu så jag kommer inte ihåg varför riktigt.
Visst är Igelkotten bra?
Jag har inte kommit så långt i Igelkotten, men ja, det bådar onekligen gott!
Skicka en kommentar